Stora delar av Kävlingeåns avrinningsområde är påverkat av dränering och andra åtgärder som avleder vatten. Det största vattenavlednings-företaget påbörjades 1936 och slutfördes i början på 1940-talet. Det sträcker sig längs Kävlingeåns huvudfåra från Vombsjön till Örtofta. Efter rensnings- och torrläggningsprojektet i Kävlingeån blev de små vattendragen runt ån känsligare för uttorkning. Grundvattnet sjönk och de fågelrika markerna vid Vombsängar blev torrare liksom våtängarna runt Kävlingeån. Många våtmarksfåglar missgynnades.

Sveriges sista inhemska storkar häckade vid Karups Nygård vid Klingavälsån 1954. Tack vare storkprojektet finns numera åter häckande storkar i landskapet kring Kävlingeån och Klingavälsån. Även om en del av dem gjort flyttningsförsök, vill inte de från början uppfödda fåglarna flytta till varmare länder på vintern, utan måste vinterutfodras på sina boplatser. Men arbetet med att återinföra storken fortsätter med målet att häckning och flyttning ska fungera utan människans inblandning. Kanske kan de nu återskapade våtmarksmiljöerna kring Kävlingeån och Klingavälsån bli Sveriges första lokaler för 2000-talets storkar.