Återskapande av våtmarker och dammar i jordbrukslandskapet bedöms i allmänhet vara positivt från vatten- och naturvårdssynpunkt. Men olämpligt placerade kan de ge oönskade effekter på anslutande vattendrag, exempelvis ökad vattenavdunstning som leder till minskad vattentillförsel nedströms och påverkan på vattentemperatur och syrgashalt i utgående vatten. Den mesta diskussionen har dock gällt vilken betydelse nyanläggningarna har för utvandringen av havsöringsungar, så kallad smolt. Farhågor finns för att rovfisk, främst gädda, som trivs i lugna vatten som dammar, kraftigt kan minska antalet smolt när de simmar igenom dammarna på sin väg ut mot havet.

Naturvårdsverket med flera har med stöd av Kävlingeåprojektet låtit studera utvandrande havsöring och ål på deras väg genom olika vattendrag, med och utan passage av dammar. Av de fyra undersökta våtmarkerna var smoltförlusterna störst i de större våtmarkerna med liten vattenomsättning. I dammar med hög vattenomsättning var förlusterna jämförbara med vissa vattendragssträckor. Lägst förluster noterades på en sträcka av Klingavälsån som grävts om från rak kanal till meanderfåra 2001. För ål noterades inga skillnader i förluster mellan vattenområden med våtmarker och vattendragssträckor utan våtmarker.

Även förekomsten av gädda undersöktes och antalet befanns uppgå till i snitt 50 stycken per hektar i undersökta vattendrag, medan motsvarande siffra i tre undersökta våtmarker var 14. Resultaten tyder på att det inte är gäddtätheten som avgör smolt-förlusterna, utan snarare hur smolten exponeras för gäddorna.

Kävlingeåprojektet har också studerat fisk- och bottenfaunan i vattendragen upp- och nedströms tre anlagda dammar. Resultaten visade inte på några stora förändringar som kan kopplas till närvaron av de nya dammarna. Vad gäller bottenfaunan kan skönjas att antalen individer, och ibland även antalen arter, stiger något nedströms dammarna, antagligen på grund av utflöde av organiskt material och ökad födotillgång. På en lokal strax nedströms den större Hjularödsanläggningen har tillkomsten av våtmarken inneburit att bottnen av en lugnflytande dikessträcka tillförts organiskt material. Detta har helt klart missgynnat bestånden av elritsa och öring. Längre nedströms i samma vattendrag har inte någon påverkan noterats.