Kävlingeåprojektets upprinnelse kan härledas till ett samarbete i början av 1990-talet mellan Lunds och Eslövs kommuner med Kävlingeåns dalgång som utgångspunkt för en gemensam utveckling av kommunal service men också av miljöer för boende och rekreation. Vid projektstarten var de båda kommunernas stadsarkitektkontor mycket aktiva.

Placeringen av våtmarker och dammar i Kävlingeå-projektet har inte styrts av rekreationsbehov i första hand. Däremot har närhet till bebyggelse haft betydelse vid bedömningen av behov och nytta. I flera fall har också särskilda åtgärder utförts för att öka tillgängligheten till områdena runt de anlagda våtmarkerna, exempelvis genom anläggning av stigar, stängselgenomgångar och gömslen. I samarbete med Höjeåprojektet redovisade Kävlingeåprojektet år 2002 en sammanställning av våtmarksanläggningarnas betydelse för friluftsliv och rekreation.

Resultaten av genomgången, som omfattade 122 våtmarker och dammar, visade att vid minst 65% av dammarna förekommer någon form av aktivitet, där de vanligaste var promenader, fågelskådning, skridskoåkning, bad, fiske, båtnyttjande eller ridning. Skyddszonerna utnyttjades för vandringar och som jakt- eller ridstråk. Åarna med skyddszoner och tillgängliga dammar utnyttjades i en del fall dessutom för utbildningsverksamhet inom allt från förskolor till högskola. För markägarna var möjligheterna till jakt ofta en av de viktigaste drivkrafterna för att skapa nya vatten. Konkreta tecken på detta är de många jakttorn och gömslen som finns uppförda i anslutning till dammarna.

Drygt 60% av de undersökta våtmarkerna/ dammarna var tillgängliga för allmänheten, förutsatt att man kan ta sig dit med bil och har möjligheten att göra kortare eller längre promenader. I de fall det krävs en längre promenad (mer än ca 200 m) är skyddszoner och beträdor ofta avgörande för framkomligheten. Resterande delen av dammarna kan endast nås via privat mark och har då inte bedömts vara tillgängliga för allmänheten.