För ungefär 150 år sedan såg det skånska landskapet väldigt annorlunda ut jämfört med idag. En omfattande utdikning av landskapet kom i gång under 1800-talet, när det var matbrist och man behövde mer mark att odla på. Odlingsintresset kom också att omfatta fuktigare marker. Först ville man bara få bort ytvattnet men efter hand inriktades ansträngningarna på att sänka grundvattennivån. Våtmarker dikades ut via system av grävda kanaler. Åar och bäckar rätades ut, breddades och fördjupades för att öka vattenavledningen. I början av 1800-talet utgjordes ungefär 13% av Kävlingeåns avrinningsområde av våtmarker. Under de följande 200 åren har mellan 70 och 90% av dessa våtmarker dikats ut och används idag främst som åker och betesmark.

Men den enorma avvattningen av landskapet har haft sitt pris. Våtmarker, slingrande bäckar och småvatten har till stora delar försvunnit och många mindre vattendrag har lagts i rör för att marken ska kunna odlas mer rationellt. Många arter som är beroende av vatten för sin överlevnad har minskat mycket kraftigt eller försvunnit helt och hållet. I den s k Rödlistan[1] över hotade och missgynnade arter i Sverige är ungefär 500 knutna till våtmarker.

Kävlingeåprojektet har i samarbete med systerprojektet för Höje å genomfört omfattande undersökningar av hur fåglar, vattenlevande ryggradslösa djur (bottenfauna) och vegetation (makrofyter) etablerats i de nya eller restaurerade vattenmiljöerna (se vidare i rapportförteckning). Studier har också genomförts i vattendragssträckor som ligger uppströms och nedströms anlagda våtmarker och dammar för att se om anläggningarna påverkar vattendragens fisk- och bottenfauna. På de följande sidorna presenteras genomförda undersökningar översiktligt.

Vill du ha detaljerad information om undersökningsmetodik och resultat hänvisas till Rapporter.

[1] Gärdenfors U. (ed.) 2005. Rödlistade arter i Sverige 2005. ArtDatabanken, Sveriges Lantbruksuniversitet - Uppsala.