Människans brukande av det skånska landskapet har inneburit genomgripande förändringar. Samhällsutvecklingen har fört med sig ständigt ny bebyggelse, nya vägar och rationalisering av jord- och skogsbruk, allt med stora konsekvenser för landskapets vatten- och våtmarksmiljöer. Våtmarksarealen har minskat drastiskt, sjöar har sänkts eller torrlagts och många vattendrag har gjorts djupare, rätats eller lagts i rör. Vattnets möjlighet till s k självreningen i landskapet har därmed minskat.

En man som tidigt insåg avigsidan med torrläggningen av landskapet var Philipp Wolf. Han var mycket aktiv och arbetade bland annat med att förbättra förutsättningarna för laxfisk i Kävlingeåns vattensystem redan på 1940- och 50-talen. Hans tankar om torrläggningen framgår av följande citat:

”Nu måste vi först och främst förhindra varje ytterligare utdikning med större vattenavledande verkan. Dessutom blir det nödvändigt att återinföra vissa områden i vattenproduktionen genom att vi åter låter utdikade moss- och kärrmarker tjänstgöra som vattenmagasin, något som i många fall kan ske utan nämnvärd kostnad. Detta är den enda möjlighet vi har att rädda våra marker undan den totala uttorkning som hotar och bevara våra vattentillgångar. Vi måste helt enkelt avsätta jord för dessa ändamål. Om vi av snikenhet eller oförstånd försummar att göra det nu, blir kostnaden desto större sedan.”

Ur boken Utdikad civilisation. Ph Wolf 1956.

Förutom att landskapets hydrologi förändrats bidrar människan också direkt till att på olika sätt tillföra vattnet näringsämnen och föroreningar. Källorna till denna tillförsel av olika ämnen har förändrats genom åren. Vattenklosetter har införts och tätorterna har växt med stora utsläpp av näring och syrebrukande ämnen som följd. Dock har betydelsen av dessa källor har minskat sedan 1970-talet i takt med att kommunala reningsverken byggts ut och blivit effektivare. Enskilda avlopp har förbättrats med filteranläggningar och i många tvätt- och diskmedel har innehållet av fosfor minskat avsevärt. Utsläppen från industrier till sjöar och vattendrag har undergått en liknande positiv utveckling. 

Sedan mitten av 1900-talet har användningen av handelsgödsel i stor skala i jordbruket gett möjlighet till större åkerarealer och större skördar men tyvärr också resulterat i övergödning. Medvetenheten om näringsläckagets negativa effekter i våra vatten-miljöer och stigande gödselkostnader har medfört en mer optimerad användning av gödselmedel i syfte att öka upptaget i grödorna och minska läckaget. Trots detta läcker jordbruksmarkerna fortfarande stora mängder näring och den största källan till vattenmiljöernas ofta stora innehåll av fosfor och kväve är just det diffusa läckaget från jordbruket.